Det är en ras som passar till många olika aktiviteter men kanske inte på elitnivå. Agility, lydnad, bruks, viltspår, utställning - ja den ställer upp på det mesta. Som aktiv sällskapshund finner den sig väl tillrätta. Den hänger gärna med husse på joggingturen, matte på svamprundan och lillmatte på agilitykursen. Att den passar som gårds- och ”stallhund” är väl självklart men den kräver mer stimulans än att bara få gå och drälla på gården. Det finns hundar som används till praktiskt gårdsarbete och vallning men tyvärr har rasen tappat en del av vallegenskaperna.

Det är en lättlärd och lättfostrad hund även om den inte har samma ”will to please” som kännetecknar retrieverraserna m.fl. Den besitter ett visst mått av envishet och även egensinnighet och om den inte förstår vad föraren vill tar den lätt till skall.
De vill vara till lags när man tränar men man kan inte stå och traggla med dem, det behövs en del motivering för att de skall ge 100%.

Det är en uthållig ras; på Island följer de med på ridturerna och tar sig fram i oländig terräng utan problem.

En ouppfostrad eller understimulerad isländsk fårhund blir sällan ett veritabelt monster, däremot får man räkna med att man får en skällgalen hund med mycket spring i benen!

En isländsk fårhund vaktar utan aggressivitet. Den talar helt enkelt om att nu kommer det besök! Bor man i lägenhet kan det vara bra att redan från början göra klart för valpen att den inte behöver tala om så fort någon går i trappuppgången.

Islandshunden håller sig självmant på gården även om man naturligtvis inte skall försumma att tala om för den var ”gränsen går”. Jaktlusten är låg trots att det är en vallhund och det brukar inte krävas någon större ansträngning för att få en bra inkallning på sin hund. Givetvis finns det undantag men det brukar inte vara några större bekymmer.

Någon direkt skärpa/försvar har rasen inte men det skall ändå vara en modig och orädd hund. Visst förekommer det rädslor men det finns uppfödare som är noga med att göra MH och som arbetar för att få fram en mentalt stabil, arbetsvillig hund som har vallegenskaperna kvar.

Isländsk fårhund är mer än väl anpassad för det svenska klimatet; regn, rusk, snö och kyla är inga problem för denna ras. Fick av en bekant höra att hon när hon varit på Island sett små snöhögar ute på gården som på morgonen började röra på sig för att skaka av snön. Fram kom islandshundarna som gärna övernattade ute och klarade det utan bekymmer. Naturligtvis sätter en hund som bor inomhus inte lika rejäl päls som en som lever ute! Det är därför inga problem för en islänning att bo inne i en varm lägenhet trots att pälsen kan se lite tjock ut. Sommarväder är heller inga större bekymmer, pälsen isolerar bra även mot värme. 

Pälsen är förvånansvärt lättskött, en genomkamning någon gång ibland och kardning under fällperioden håller pälsen fin och tovfri. Under valptiden kan den dock behöva lite extra omsorg, i synnerhet den silkeslena pälsen bakom öronen kan lätt få tallar. Pälsen torkar snabbt och står väl emot väta. Smuts trillar av och pälsen är näst intill “självrengörande.” (Faktum är att min korthåriga ridgeback drar in mer smuts än islänningen!)

Rasen anses som sund och räknas hos de flesta försäkringsbolag in i den friskaste premiegruppen.
Det förekommer höftledsdysplasi (HD) och ögonsjukdomen katarakt men inte i någon större grad. Föräldradjur skall dock vara friröntgade avseende HD (gärna även AD) och ögonlysta u.a. För att underlätta avelsutvärderingen bör man som valpköpare röntga sin hund och gärna även ögonlysa den.